Vi firar tre födelsedagar den här helgen, i kronologisk ordning; min, äldsta flickan och den yngsta. Morgonen ägnades åt paketöppning och frukosterande framför en av mina presenter, en Simpsons-film; The Simpsons: Around the World in 80 D’Ohs!.
Just nu är vi bara halvvägs, under eftermiddagen kommer släktingar och det kommer gå åt mängder med kaffe.
Kvällen blir lite lugnare, Damen och jag ensamma, barnen “uthyrda”.
Jag fick just budet, en gammal god vän till familjen har gått bort. Sorg.
Med tårar i ögonen tänkte jag på när jag senast träffade honom, lite svag och vinglig men pigg i sinnet och pigga pliriga ögon, det är nog så jag kommer minnas honom.
Vi spenderade flera somrar vid deras sommarställe, badade och fiskade, somrarna kändes oändliga på den tiden, när man var barn. Fina minnen som jag säkert kommer bära med mig resten av livet.
Vila i frid min vän.
Ikväll var vi och såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för att den äldsta flickan skulle få några timmar för sig själv och sina kompisar, kalas.
Filmen var kul och inte alltför förutsägbar, de öppnade även möjligheter för uppföljare.
Jag är lite road av artiklar som Expressen: Edward Smith blir bara kär i bilar, udda sexuella böjelser som är ganska harmlösa, de skadar ju inga andra.
Själv går jag igång på pelarborrmaskiner.
Jag kom på mig själv idag med att bli irriterad på folk som inte håller tempot, som står still i “omkörningsfilen” på t-centralen. Jag verkar ha kommit in ordentligt i pendlar-lunken och får mindre interna utbrott på dessa bromsklossar som hindrar min framfart i morgonrusningen, tänker fram långa ramsor om ond bråd död och lemlästning, men låter det aldrig komma fram.
Tanten som lallar fram till biljettkuren och skall åka två stationer, med packning som för en jorden runt-resa, tanten måste diskutera priset med personalen i spärren, oja sig om att allt har blivit så dyrt, på väg ner för rulltrappan blockerar hon hela rulltrappan så att de som verkligen har bråttom inte kommer förbi, väl nere vid spåren lallar hon på tunnelbanevagnen och låter en av de stora resväskorna stå i dörren så inte tåget kan gå, förrän hennes karl har lufsat ner för rulltrappan och tågföraren gastat i PA-systemet upprepade gånger. Då lyfter hon bort väskan, nästan 2 minuter senare.
Jag är inte ond eller elak men ibland vill jag stirra folk i ögonen och väsa fram något riktigt elakt, jag jagar sekunder, ett missat tunnelbanetåg betyder 4 minuter extra väntan och kanske ett missat anslutande tåg. Du står i vägen, pucko.
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se
Jag läste Teflonminne: Reklamfascisternas himmelrike och känner igen några av resonemangen. Jag har tidigare arbetat med web på ett lokalt tidningshus och där finns/fanns en övertro på banners och annonser på nätet. Hela tiden drivs kraven upp, formaten skall bli större och anpassas till “stora kunder” (egentligen annonsörer) och det skall animeras, blinka så man nästan får epilepsianfall, rikskampanjer måste fungera med tidningarnas layout för att man skall kunna vara med i de stora annonspaketen.
Samtidigt har man förlorat fokus, i stället för att satsa på läsbarhet och tillgänglighet så har man valt att fokusera på stora blaffiga annonser som skall stjäla uppmärksamhet, man tar helt enkelt och offrar lite av värdet på sitt content till förmån för någon fet annonsör.
Att folk har tröttnat på banners och animerade flash blaffor har jag full förståelse för, själv har jag blockerat banners sen jag fick veta att det var möjligt någon gång i slutet av nittiotalet. Då använde jag WebWasher, som kunde filtrera på banners höjd och bredd (något jag för övrigt saknar i Adblock Plus), nu på senare år använder jag som sagt Adblock Plus och lägger upp egna blockeringsregler. De banners jag generellt alltid tillåter är Googles.
Nu har jag lämnat in deklarationen tillsammans med extra blanketter jag var tvungen att fylla i, Skatteverkets kryptiska blanketter är inte särskilt enkla att fylla i, en stapel av villkor som måste gås igenom en och en för att man ska kunna avgöra om man ska fylla i ruta X eller Y, eventuellt att man kan strunta i båda två.
När jag satt på tåget hem kom jag på att jag inte häftat ihop alla papper som hörde ihop med deklarationen, då kom jag att tänka på något jag sett på How to bind papers without staples or clips, vik-riv-vik, så har man gjort sig ett “grönt” gem… eller mer origami faktiskt.
Javisst!
Nu har jag precis satt upp WP för att kunna blogga på riktigt. Klockan är lite för mycket nu, jag borde egentligen ligga under täcket och sova.