När jag läste fakta-rutan i artikeln, skummade jag bara igenom den först, sen en andra gång, läste den ordentligt en tredje gång och började fundera.

Fakta-rutan från artikeln på Aftonblaskan:

Så ska lagen fungera i praktiken:

1. En rättighetsinnehavare – exempelvis ett skiv- eller filmbolag – får kännedom om att fildelning sker från en viss IP-adress.
2. Rättighetsinnehavaren dokumenterar fildelningen och IP-numret.
3. Rättighetsinnehavaren väcker talan mot den misstänkte fildelarens internet-operatör i domstol (tingsrätten).
4. Internet-operatören får yttra sig till domstolen.
5. Om rättighetsinnehavarens bevisning anses tillräcklig tvingas internet-operatören att lämna ut information om vilken person som står bakom IP-adressen (vem som tecknat abonnemanget).
6. Rättighetsinnehavaren kan sedan ta kontakt med personen och kräva att fildelningen upphör eller väcka talan mot personen – alltså kräva ersättning i domstol.

Som jag tolkar fakta-rutan (jag är inte juridiskt skolad), när Rättighetsinnehavaren väcker talan så blir det per automatik rättssak av det hela, skulle man senare få ett “hotbrev”, “varningsbrev” eller vad de nu väljer att kalla det (an-offer-you-can’t-refuse) med uppmaning att betala för att slippa bli stämd, så får jag det till övergrepp i rättssak. Är jag helt ute och cyklar nu?

En av parterna i ett mål hotar den andra med stämning eller att betala förlikning eller riskera nederlag i ett civilmål.

På skolgårds svenska: Kom hit, annars får du stryk… eller ännu mer stryk senare.

Jag skulle polisanmäla dem för hot och utpressning, om jag fick brev från något skivbolag i brevlådan. Med en mot-anmälan skulle väl Polisen bli tvungna att i alla fall göra en undersökning eller utredning.