Nu har MediaCreeper funnits ett år på nätet. Under småtimmarna den 16:e november 2008 släpptes MediaCreeper, tjänsten som “bevakar journalister” som det fått heta när just media rapporterat. Syftet är fortfarande att bevaka redaktioner och inte enskilda journalister/reportrar.

Tanken var att visa att media läser bloggar som skriver om ämnen som det borde rapporteras mer om, som FRA-lagen, IRPED, datalagrings-, telecom- och Stockholms-paket och andra tokigheter som politikerna försöker klubba igenom under bordet eller när vi inte tittar. Det har skrivits minst en ledare om MediaCreeper och flera notiser i några av medias och journalisters egna branch-organ.

I Facebookgruppen för MediaCreeper har jag samlat blogg-inlägg och artiklar som skriver om MediaCreeper och även Creeper, som jag använde som förlaga.

Jag vill än en gång tacka de som hjälpte till med glada tillrop, stöd, grafisk layout och lite juridiska frågor; Marie “Emma” Andersson / Opassande, Patrik Wallström, Mark Klamberg, Piotr och även alla som använder MediaCreeper på sina bloggar och forum, de är för många för att nämna dem alla här.

Ledaren på UNT den 17/4 skriver om MediaCreeper It gives med the creeps… (fantasifull rubrik).

Efter som ledaren/dekret-rullen (vad jag kan se saknar kommentarsfunktion) så svarar jag här;

Maria Ripenberg, jag måste gratulera dig, som redan hittat MediaCreeper efter cirka 5 månaders drift, MediaCreeper har varit igång sedan mitten av november förra året. Maria har alldeles rätt, MediaCreeper är inget komplett eller heltäckande verktyg för att helt och hållet täcka in allt journalister har för sig på nätet, det är inte meningen heller — MediaCreeper är skapad för att väcka eftertanke och diskussion om de lagar som verkligen är otäcka och hotar den personliga integriteten och för Marias del, meddelarskyddet. Maria Ripenberg är uppenbart inte insatt i frågorna som borde lyftas upp;

FRA-lagen, som gör det möjligt för svenska staten att kopiera all kommunikation på Internet, att skapa sociogram genom att lägga pussel av medborgarnas epost, chat och surfvanor och samtidigt göra samtliga mobiltelefoner till statliga spårsändare. Adjöss med meddelarskydd, läkare-patienthemlighet, advokat-klienthemlighet, brevhemlighet och om vi någon gång skulle rösta i riksdagsval, rösthemligheten. Redan har tecken på ändamålsglidning börjat dyka upp, SÄPO vill ta del av det material FRA samlar in. Vilka kommer härnäst, Försäkringskassan, Skatteverket, CSN?

IPRED1-lagen, som på flera plan ger upphovsrättsinnehavare större befogenheter än rikets Polis, att brottsbekämpning läggs ut på entreprenad är helt fel och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Lagen är ett beställningsjobb från upphovsrättslobbyn.

Tidningen UNT, där Maria Ripenberg arbetar som debattredaktör och ledarskribent, skickar sin inkommande epost via servrar utanför Sveriges gränser, närmre bestämt Danmark och Tyskland, vilket gör den föremål för FRA spaning, när FRA-kablarna blir inkopplade, UNT och många fler köper “mailtvätt” utomlands.

Journalister porrsurfar och köper Viagra på arbetstid… Jojo!

Jag känner faktiskt till minst två journalister/reportrar (en av dem politisk redaktör) som fått sparken för att de porrsurfat och fyllt sina arbetsdatorer med porr, så jovisst.

Maria Ripenberg, om du tycker att MediaCreeper är så otäck, så har du inte förstått omfattningen av FRA- och IPRED-lagarna, läs på och kom igen.

Precis som Andreas skriver, så kan man nu lägga till dessa 37 personer till listan med artister, författare och skådespelare att bojkotta. Det lär i och för sig inte bli så väldigt svårt, föredettingarna skriver idag på DN: “Politikerna måste våga stå upp mot piraterna”.

Jag röstar med plånboken! Dessa kommer bojkottas;

Torbjörn Flygt, författare,
Åsa Larsson, författare,
Björn Ranelid, författare,
Dick Harrison, författare,
Peter Englund, författare,
Lena Koppel, regissör,
Colin Nutley, regissör,
Kjell Åke Andersson, regissör,
Joakim Nätterqvist, skådespelare,
Stefan Sauk, skådespelare,
Hannes Holm, regissör,
Måns Herngren, regissör,
Peter Dalle, skådespelare,
Mikael Persbrandt, skådespelare,
Rikard Wolff, artist,
Georg Riedel, musiker/kompositör,
Martin Rolinski, artist,
Henrik Rongedal, artist/låtskrivare,
Magnus Rongedal, artist/låtskrivare,
Fredrik Thomander, artist/låtskrivare/producent,
Jakob Samuelsson, artist,
Matti Alfonzetti, artist/låtskrivare/producent,
Jill Johnson, artist/låtskrivare,
Claes Janson, exekutör och tolkare
Monica Borrfors, artist,
Lasse Tennander, musiker/kompositör/textförfattare,
Eva Dahlgren, artist/låtskrivare,
Per Gessle, artist/låtskrivare,
Ulf Dageby, musiker/kompositör,
Martin Ehrencrona, musiker/producent,
Jacob Widén, artist/låtskrivare,
Eric Lantz, artist/låtskrivare,
Oscar Kempe, artist/låtskrivare,
Magnus Sveningsson, artist/låtskrivare,
Joey Tempest, artist/låtskrivare,
Lisa Miskovsky, artist/låtskrivare,
Niklas Strömstedt, artist

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

Bara för att musik skapas och spelas in betyder inte det att det håller någon särskild kvalité — tvärtom, i dagens musik-sverige är det kvantitet som gäller. Hur många Idol-muppar har inte släppt skivor som efter några veckor hittas i fyndlådan på närmsta mack?

Om nu skivbolagsmaffian får mer än polisiära befogenheter att jaga fildelare, vad händer då om tex Veolia vill ta över polisens fartkontroller på vägarna eller Securitas vill ta över drift och omhändertaganden vid polisens fyllehäckar (arrest) eller ICA vill ta över hanteringen av Pass- och IDKort-utfärdande?

Nej, Polisen skall vara poliser, inga andra. Däremot bör Polisen få mer resurser att utreda brott. IPRED är en lag för särintressen och bör inte finnas.

Jag läste några bloggar och flera hade kommenterat IFPI-muppens (Lars Gustavsson) uttalande på Aftonblaskan, där i bland Christian Engström, Opassande och MinaModerataKarameller.

När jag läste fakta-rutan i artikeln, skummade jag bara igenom den först, sen en andra gång, läste den ordentligt en tredje gång och började fundera.

Fakta-rutan från artikeln på Aftonblaskan:

Så ska lagen fungera i praktiken:

  1. En rättighetsinnehavare – exempelvis ett skiv- eller filmbolag – får kännedom om att fildelning sker från en viss IP-adress.
  2. Rättighetsinnehavaren dokumenterar fildelningen och IP-numret.
  3. Rättighetsinnehavaren väcker talan mot den misstänkte fildelarens internet-operatör i domstol (tingsrätten).
  4. Internet-operatören får yttra sig till domstolen.
  5. Om rättighetsinnehavarens bevisning anses tillräcklig tvingas internet-operatören att lämna ut information om vilken person som står bakom IP-adressen (vem som tecknat abonnemanget).
  6. Rättighetsinnehavaren kan sedan ta kontakt med personen och kräva att fildelningen upphör eller väcka talan mot personen – alltså kräva ersättning i domstol.

Som jag tolkar fakta-rutan (jag är inte juridiskt skolad), när Rättighetsinnehavaren väcker talan så blir det per automatik rättssak av det hela, skulle man senare få ett “hotbrev”, “varningsbrev” eller vad de nu väljer att kalla det (an-offer-you-can’t-refuse) med uppmaning att betala för att slippa bli stämd, så får jag det till övergrepp i rättssak. Är jag helt ute och cyklar nu?

En av parterna i ett mål hotar den andra med stämning eller att betala förlikning eller riskera nederlag i ett civilmål.

På skolgårds svenska: Kom hit, annars får du stryk… eller ännu mer stryk senare.

Jag skulle polisanmäla dem för hot och utpressning, om jag fick brev från något skivbolag i brevlådan. Med en mot-anmälan skulle väl Polisen bli tvungna att i alla fall göra en undersökning eller utredning.